Mamma till Ilian och Tiril

Då ska vi se, hur ska jag börja detta. Just nu är vi bara hemma och gosar och jag njuter till fullo. Att vara mamma till denna underbara skatt är det absolut bästa som har hänt mig. Jag hade aldrig kunnat trott att det skulle kännas såhär bra. Jag älskar dig Ilian!

Ilian är ju nu 6 ½ vecka så det är kanske på tiden att börja skriva upp de saker han faktiskt hunnit åstadkomma nu när minnerna ännu är ganska färska.. men vi tar allt från början..

Vi hade termin den 29/6-2010. Jag hade väl iofs förväntat mig att gå över men detdär datumet var ju en god bit påväg. Den dagen gick.. som många andra.. Natten till onsdagen vaknade jag 01:45 och kände hur det bara rann mellan benen så jag sprang på toaletten men tänkte inte mer på det.. Hade ju som sagt varit uppe minst 6 gånger per natt under hela graviditeten, så det var inget jag reagerade över, fram till jag tänkte att det kanske var vattnet som gått.. Det rann ju faktiskt nerför benen på mig.. Någon minut över 02 knäppte det till i magen på mig, det både hördes och kändes, så då var det bara upp ur sängen igen och då forsade vattnet ner.. trodde aldrig att det skulle sluta spruta. En timme senare började värkarna komma med 6-10 minuters mellanrum. Jag la mig ner och somnade mellan värkarna och berättade för Roy att vattnet gått när han skulle upp och jobba. Vi hade fått tid på sjuhuset för check 11:00 så vi åkte dit. Då avstannade värkarna när vi kom till sjukhuset, typiskt. Vi åkte hem på eftermiddagen och jag följde med Roy och Enzo upp på sandtaget och gick en runda. Värkarna hade kommit igång igen och vi väntade bara.. Under natten till torsdagen kom dem medd 20-30 minuters mellanrum, så jag fick sova mellan värkarna denna natt också. Vi vaknade och värkarna kom med allt kortare pauser emellan, vi hade ju kontroll på sjukhuset igen och åkte dit. Värkarna gjorde det svårt för mig att gå många meter innan jag behövde stanna och luta mig på Roy, men såklart avstannades värkarbetet så fort vi kom in till avdelningen på sjukhuset IGEN. Nåja, de mätte hjärtfrekvensen på bebisen samt värkarna.. inga värkar.. Vi fick då gå ut på väntrummet igen för det var ont om rum och då började jag känna av värkarna igen. Vi fick därför ett förlossningsrum för att slippa stå ute i korridoren bland andra gravida men då kom värkarna med ungefär 8-10 minuters mellanrum, så efter många om och men fick vi åka hem, barnmorskan sa dock att hon trodde att vi skulle komma tillbaka och sa att om det blev för jobbigt för mig så skulle vi bara komma. Vi gick ut i korridoren igen och precis då slog det bara till och värkarna kom nästan helt inpå varandra, vi gick bara någon få meter innan nästa värk kom och så höll det på, jag valde dock att försöka komma hem ändå för att roa ner mig. Väl hemma blev det inte bättre. Roy tvingade mig att äta en tallrik med cornflakes och fil mellan värkarna och under värkarna höll han mig uppe och jag lutade mig på honom. Han ringde sjukhuset och vi skulle komma in. Vi kom till sjukhuset runt 19-20 tiden tror jag.. Jag kunde inte sitta och inte ligga under värkarna och gåstolen hjälpte inte ett jota.. Eftersom att vattnet gått ville dem ju inte kolla öppning heller, så jag fick härda ut. Det enda jag tänkte på var att jag skulle bli igångsatt klockan 11.00 dagen därpå och behövde sova för att orka med, men jag kunde ju inte ens sitta och det oroade mig. Barnmoskan tog det inte så allvarligt och försökte hjälpa mig med värme på mage och rygg och sa att jag skulle försöka sova. Det gick inte. Klockan 00:30 ville jag inte mer och hoppades på att få någonting så jag kunde sova, dem kollade öppning och barnmoskan sa då:Ja, här blir det bebis inatt iaf. Det är många cm öppning här, 6-7 cm.
YES, jag som trott att all smärta var förgäves och var så trött och sliten efter flera nätter utan sömn fick plötsligt massa energi. Hon öppnade upp förlossningsdelen på rummet och jag fick lustgas = himmel. Den hjälpte att ta bort den starkaste delen av värkarna, men trots det var jag ganska säker på att ryggen skulle gå av.. Värkarna kom med nästan inga mellanrum alls efter det. Jag minns däremot inte så mycket mer. Barnmorskan kom in ibland och Roy stod mitt emot mig och höll masken åt mig samtidigt som jag höll hans armar. När jag tog lustgasen försent och kände smärtan var det bara att skrika, då fick jag panik. Varannan timme tror jag hon tittade öppning. Att sitta och ligga kunde jag bara glömma. Vid ett tillfälle minns jag att Roy sa att Nu kommer han äntligen, så som vi väntat. Vid 07 förändrades värkarna och krystvärkarna sattes igång. Jag krystade i ungefär 1 timme och sedan sa barnmorskan att Ilian hade lite hår på huvet.. Nästa värk pressade ut en del av huvudet. Det var så obehagligt, det var bara en krystvärk till så var han ute berättade bm, men den kom aldrig, så det gjorde så ont att röra sig när allt verkligen satt mellan benen. då ville jag inge mer. Efter många minuter, kändes som en evighet, sa dem att han var tvungen att komma ut nu och så stimulerade dem till värkar, den kom och ÄNTLIGEN var han ute och jag fick upp honom på bröstet. 08:08 var han ute. Moderkakan kom strax efteråt.

Så var han född, vår älskade Ilian Nyberg Finden
Han vägde 4200 gram och var 53 cm lång.
Vilken lycka!











Lätt som en plätt............haha.........



För övrigt var Roy ett enormt stöd och en klippa. Jag älskar dig!